Tid för lappning och lagning

Kan slit och släng-eran vara på väg mot sitt slut? Allt som går sönder ­verkar i alla fall inte hamna i soporna längre. Susanne Helgeson berättar.

Under pandemin är det många som upplevt att de fått mer tid över. Vissa har lagat sig igenom diverse kok­böcker, andra städat garderober, klädkammare, källar- och vindsförråd så till den milda grad att välgörenhets­organi­­­­sationer som Myrorna och Stads­missionen fått införa tillfälliga ­ta-emot-­stopp. En annan grupp personer (utrustade med en särdeles självdisciplin) har påbörjat mer eller ­mindre intensiva hemmaträningspass – ibland fler än gymbesöken innan pandemin. Att spela brädspel, lägga pussel och bygga extremt stora och fantasifulla skapelser i Lego, tycks också roa många.

Själv har jag börjat laga mina favorit­strumpor och har därför för första gången både uttalat ordet och köpt ett – stoppägg. Ett vackert av ådrat trä, även om det går lika bra att laga och stoppa strumpor med hjälp av såväl träslev som glödlampa. För inte länge sedan skulle nog många anse sysslan överdriven, men vindarna har vänt när det gäller att inte slänga och köpa nytt i onödan. Till och med brittiske prins Charles lappar och lagar sina oljerockar har jag förstått, eller låter åtminstone göra det.

Kanske blev jag också inspirerad av något jag uppfattar som starka lagnings­vindar på andra fronter; kulturellt såväl som entreprenöriellt. Som att Östasiatiska museet nyligen öppnat en stor, nästan årslång utställning vid namn Boro – nödens konst om en ­­fantastisk japansk lagningsteknik som kombinerar funktion med estetik. Här får publiken följa hur en historiskt fattig befolkning i landets norra delar omsorgsfullt lappade och lagade kläder, täcken och filtar under generationer – ingenting fick gå till spillo. Efter att länge ha ansetts som en skamlig påminnelse om ett fattigt förflutet har hantverket boro med sina ”trastextilier” idag alltså lyfts till något som visas på museer, ställs ut på gallerier och kopieras av lyxiga modemärken.

Kanske kom min inspiration också från en närliggande lagningsverkstad där ett plaggs liv förlängs med något som ses som ”ett vackert ärr”. Eller från det nyöppnade Återbruket i Skärholmen utanför Stockholm där allmänheten får tillgång till verkstäder för att laga både cyklar, möbler och kläder. Utöver denna finfina tjänst kan saker lämnas både till återbruk och återvinning.

Även på en större, internationell nivå tycks reparerande vara det nya svarta. eu håller som bäst på att ­formulera ett förslag som tvingar mobiltelefontillverkare att möjliggöra lagning och därmed öka sina pro­dukters livslängd. Och i början av året tillkännagav Ikea att de kommer att börja sälja reservdelar till sina mest populära möbler som en del av sin plan att bli en ”helt cirkulär och klimat­positiv verksamhet 2030”. Allmän­hetens efterfrågan på mer hållbara produkter har uppenbarligen gett resultat.

Det har med andra ord blivit både naturligt och trendigt, och då menar jag långsiktigt, att både få utlopp för sin kreativitet och händighet genom att bättre ta hand om sina kära ägodelar.