Vilda vänskaper

Påsken närmar sig och med den några dagars ledighet för många. Den som längtar ut men inte har djur och natur runt knuten tipsas av Ann-Helen Meyer von Bremen om tre böcker som ger närkontakt.

I boken Räv och jag berättar den amerikanska biologen och författaren Catherine Raven om sin vänskap med en räv, väl medveten om att det kan tyckas udda. För Catherine Raven sor­terar varken in sin räv i kategorin Sällskapsdjur eller i Vetenskapliga objekt att undersöka, hon har helt enkelt blivit vän med den. Eller så har den ­snarare blivit vän med henne, för Räv, som hon kallar honom, är i allra högsta grad en självständig aktör. 

Catherine Raven ifrågasätter vår fixering vid att sortera in omvärlden i fack, som vilda och tama djur exempel­vis. Varför är det bara sällskapsdjur som kan hålla oss sällskap? Hon menar att vårt behov av att vilda djur verkligen ska vara vilda, hänger ihop med att våra egna liv blir alltmer artificiella: ”På 2000-talet vill alla att allting ska var naturligt – med några undantag: Medicin, transportmedel, energi, kommunikationer, informations­utbyte, tv-apparater, rynkor, mobiler, dåliga ögon, svaga hjärtan, utslitna knän, små bröst, gamla höfter, inomhus­temperaturen.” 

Räv och jag är en intressant, grip­ande och styckevis humoristisk berättelse, som jag flera gånger återvänt till i tankarna.

Den franska naturfotografen Geoffroy Delorme berättar i boken Rådjursmannen om hur han under sju år lever med skogens rådjur, eller kanske snarare som ett rådjur, när han äter trädknoppar och björnbärsblad och aldrig sover mer än någon timme i taget för att inte frysa ihjäl. Det är ett oerhört fysiskt ansträngande liv. Belöningen består i att han blir accepterad som en i rådjursflocken – och alla de fantastiska upplevelser som kommer med det. Boken är enligt min mening så fascinerande att den borde kunna få dessa fyrbenta tulpan­ätares mest rabiata motståndare, att se djuren i ett annat ljus.

Betydligt mer vardaglig, men minst lika läsvärd är En ung natur­älskares dagbok där författaren Dara McAnulty skildrar sina dagliga observationer och kontakter med främst fåglar och in­­sekter i allt från natur­reservat till den egna trädgården. Detta är en väldigt trevlig bok, språket är bra och kunskapen om naturen imponerande. Det är svårt att förstå att Dara McAnulty bara var 15 år när han skrev den – men lätt att inse varför boken belönats med en rad olika priser. För Dara är naturen andningshålet som gör att han klarar av att leva med sin autism. 

Gemensamt för de tre författarna är just detta, att de har svårt med relationer till andra människor och lider av viss psykisk problematik. Så måste man då det, för att kunna bli vän med en räv eller ett rådjur? Nej det tror jag inte. Jag tror snarare det handlar om att människor som av olika anledning väljer bort en del av vår tids ­sociala brus och måsten, i gengäld har en mental beredskap och tid över för att lära känna djuren. För en sak är säker, alla relationer kräver tid – inte minst de vi har till djuren.