Vitsen med det vackra

Ett varierat landskap ger ett rikare djur- och växtliv än det monotona. Och är dessutom skönt att skåda. Ann-Helen Meyer von Bremen berättar.

Ännu är det sommar och för många också ledighet. Även de mest inbitna asfaltsnötare ses resa genom landskapet och få har svårt att åtminstone någon gång så här års släppa naturromantikern inom sig fri. För det är på sommaren som vi älskar den svenska landsbygden som allra mest och det är det varierade, brukade landskapet som vi är särskilt svaga för. Blandningen av små åkrar, böljande hagar med betande djur, skog och vatten i någon form är sinnebilden för den svenska sommaren. Det är variationen i det småbrutna landskapet som vi tycker är vackert – och som av en händelse är det också just i den variationen som den biologiska mångfalden bor.

”För bakom varje vackert landskap finns visserligen ofta en rik biologisk mångfald, men med stor säkerhet också ett olönsamt företag.”

En blandning av olika naturtyper gör en rik flora och fauna och studier har visat att den blandningen är som allra störst på små gårdar. De stora gårdarna har ofta svårt att åstadkomma samma omväxlande landskap, just på grund av sin storlek. Det säger sig självt att stora områden med bara en typ av växtlighet, som veteåkrar eller granskogar, ger en begränsad flora, men detsamma gäller faktiskt för djuren. Dessutom kan de här monokulturerna utgöra barriärer för djur som behöver förflytta sig mellan olika naturtyper. Lägg därtill kemiska bekämpningsmedel så minskas djurlivet ytterligare. Även om storbonden skapar sprutfria kantzoner eller så kallade ”lärkrutor” (osådda rutor i åkern som gynnar lärkan) för att få en mer omväxlande flora och fauna, blir effekten ofta inte alls densamma som på den lilla gården där variationen redan är ”inbyggd”. På den lilla gården är åkrarna, betes- och skogsmarkerna inte särskilt stora. Kvar finns också ofta åkerholmarna, stenrösena och de andra små biotoperna som kanske ser obetydliga ut, men som ofta rymmer en annan uppsättning av djur och växter än vad som finns på åkern.

Men om skönheten och den biologiska mångfalden trivs bäst i det varierade brukade landskapet, varför har vi då oändliga åkrar i de stora slättbygderna och ännu mer oändliga virkesåkrar av gran eller tall (det är svårt att kalla dem för skogar) i stora delar av Norrland? Svaret stavas ekonomi. Virkesåkrarna, de allt större spannmålsfälten och gårdarna är resultatet av en ekonomisk kalkyl. För bakom varje vackert landskap finns visserligen ofta en rik biologisk mångfald, men med stor säkerhet också ett olönsamt företag. Olönsamt i den bemärkelsen att människorna som sköter markerna inte räknar med att få särskilt mycket ersättning för sitt arbete, men för vilka det ändå är självklart att sköta om sin plats på jorden. Precis som de klipper gräsmattan, rensar sina rabatter och målar om sitt hus, ser de till att vårda också sina övriga marker. En del av dem jobbar heltid som bönder, men många gör jobbet på del- eller fritid. Det här är människor som inte riktigt bryr sig om den rådande tidens budskap om att allt arbete ska vara lönsamt och att en bonde främst ska vara entreprenör eller företagare. Människor som istället har arbetet på gården som livsstil – eller kall, om du så vill. Och det ska vi vara innerligt tacksamma för.