I optimisternas land

Det finns dagar då det är lätt att misströsta om klimatförändringar och svåruppnåeliga FN-mål. Men Susanne Helgeson låter sig inspireras, såväl av böcker skrivna för unga, som av de unga själva.

Hoppet är det sista som överger män­niskan. Uttrycket sägs härstamma från Italien där det heter (läs det långsamt och hör hur vackert det är): La speranza è l’ultima a morire, vilket ordagrant betyder ”hoppet är det sista att dö”. Kanske har ordspråket sina rötter i det som universalgeniet Leonardo da Vinci (1452–1519) lär ha sagt – att ”det uppstår tomhet där hoppet dör”. De båda uttrycken borde vara en ständig på­­minnelse om att hålla hoppet uppe, längtan och drömmarna levande. Men visst behöver vi alla hjälp ibland. 

Själv fick jag det med råge när en kompis i Malmö kom med en riktigt hoppfull nyhet. Där har nämligen några ungar inspirerats av Greta (Thunberg naturligtvis) och bildat en Rädda jorden-klubb. Bara klubb­namnet gjorde mig rörd för att inte tala om den tacksam- och just hoppfullhet som tioåringarnas aktiviteter fyllde mig med. Bland mycket annat har de ordnat demonstrationer under rasterna i skolan när de sjunger sånger om att engagera sig för klimatet. De plockar skräp och delar ut flygblad till personer med barnvagnar med uppmaningen att göra sina barn till klimat­aktivister. Peppar vuxna till att göra mer för klimatet och framför allt – uppmanar andra barn att också starta Rädda jorden-klubbar. Inspirationen kommer både från Greta och från böckerna om Athena, skrivna av Elin Ek. I dessa får läsaren följa en tolvårig aktivist, döpt efter vishetens gudinna, som startar Rädda jorden-klubben efter att ha sett en hemsk film om de smältande polarisarna. Titlarna säger mycket om huvudpersonen ifråga; Grattis världen, jag är här nu och Hur svårt kan det vara?

En helt annan typ av bok, också den skriven för den yngre genera­tionen, från tolv år och uppåt, är för­­­fattaren och aktivisten Naomi Kleins Så förändrar vi allt. Skriven tillsammans med vetenskapsjournalisten Rebecca Stefoff ingjuter den hopp i läsaren genom att på ett inspirerande och engagerande sätt förmedla hur de unga kan leda vägen till klimat­rättvisa. Bokens knappa trehundra sidor kan tyckas svettigt för en tolv­åring men bara intresset finns hjälper det pedagogiska upplägget och lätt­erövrade språket till. Innehållet är både informativt, optimistiskt och stärkande, helt fritt från förskönande omskrivningar. Den kan läsas som en guide till varför vi har alla dessa klimat­relaterade problem, varför vi inte gjort mer åt att lösa dem och hur vi kan göra för att komma tillrätta med dem. Verkligen upplysande för alla åldrar! Kleins superbästsäljare 

No Logo från 1999 gjorde henne till den globala rättviserörelsens förgrundsgestalt och Så förändrar vi allt sägs vara en No Logo för nästa generation. Låt oss hoppas!

För de lite äldre tonåringarna och oss vuxna är också den briljanta ­satiren i filmen Don’t look up (på Netflix) en påminnelse om hur illa allt kan gå om vi inte gör som veten­skaps­kvinnorna och -männen säger: Act now!