In på bara skinnet

Begreppet ”nose to tail” blev för några år sedan hett i krogvärlden. Det handlar om att ta vara på allt som är ätbart på djuret. Men resten då? Vad gör man av det? Ann-Helen Meyer von Bremen vet.

Även om vi konsumenter sällan ser det i butik och på restaurang så består en ko av betydligt mer än biff, filé, entrecote och sånt som mals till färs. Exempelvis ungnötslever men även hjärta och kalvbräss konsumeras i relativt stor utsträckning i Sverige. Andra inälvor, som njurar, lungor, vom, juver och mule exporteras eller blir till hundmat. Klövar och svansar exporteras också. Blodet blir biogas. Talg går vidare till andra företag som omvandlar den till bränsle av olika slag.

En kossas hud motsvarar mellan 5 och 8,5 procent av hennes vikt, det är med andra ord inte försumbart hur skinnet används. När det gäller svenska kors hudar, går de allra flesta av dem till ett danskt företag, Scan-Hide, som är ett dotterbolag till danska grisjätten Danish Crown. Scan-Hide är mark­nads­ledande i Norden och hanterar dryga miljonen hudar per år från Sverige, Danmark och Tyskland. Där bereds de i ett första steg för att gå vidare till garvning och ytterligare beredning av företag i Italien, Frank­rike, Tyskland, Spanien, Polen och Kina. Av skinnen blir det främst bilklädsel, möbler och skor.

Sekunda hudar som av olika anledningar inte duger till att beredas, kan bli klister, husdjurssnacks, gödsel­medel, gelatin och kollagen. Just detta, bovint kollagen (som kollagen från kor kallas) anses vara både hälsosamt och kunna göra oss snyggare och slätare i ansiktet. Därom är hälsokost- och skönhets­industrin överens.

I Sverige finns även några mindre företag som arbetar med skinnberedning. Mest känt är kanske Tärnsjö Garveri i Uppland som berett hudar under 150 år. Företaget köper in dem från lokala slakterier i länet, men även från Dalarna. Här garvar man vegetabiliskt, med hjälp av bark, och därmed tillhör man en liten exklusiv krets: bara 5 procent av världens läder garvas vegetabiliskt. Annars är det vanligaste att garva med krom och en rad tunga kemikalier. Totalt garvas mellan 15 000 och 20 000 hudar per år i Tärnsjö.

Läder kan behandlas på olika sätt och ge olika kvaliteter. Anilinläder anses vara den finaste varianten.

”Vi märker en ökad efterfrågan på anilinläder som genomgått den allra mest naturliga beredningen”, säger Camilla Norgren, försäljningsansvarig på Tärnsjö Garveri.

Mycket av deras läder levereras till möbelsnickare där de blir till stols­sitsar och -ryggar. En annan stor produkt är läderremsor för att linda ledstänger, räcken och handtag. Företaget har också egen design och tillverkning och säljer läderprodukter för häst och hund, men även väskor, bälten, plånböcker, askar, brickor med mera.

Det finns också ett litet men ökande intresse bland kobönder att låta bereda sina egna koskinn och sälja direkt till kund. Sannolikt är man inspirerad av fårbönderna som under lång tid sålt hela lammskinn. Själv hakade jag för några år sedan på den här lilla trenden och är väldigt imponerad över hur fina koskinnen kan bli.

Ann-Helen Meyer von Bremen
Ann-Helen Meyer von Bremen är journalist och författare med inriktning på lantbruk, mat och miljö.