Konkurrenter som kollegor      

Social hållbarhet brukar definieras som mänskliga rättigheter. I den ­vida bemärkelsen blir då även tillit, gemenskap och samarbete viktigt, menar Ann-Helen Meyer von Bremen.

Jag besökte nyligen en av mina absoluta favoritplatser på jorden, en liten ort i Rhendalen. Det hade hunnit gå alldeles för lång tid, dryga tio år, sedan mitt senaste besök. Mycket var sig likt – de goda vännerna, vinerna, maten och den omgivande vackra miljön som tagen ur en gammal sagobok med sina böljande kullar, slott och borgar, småstäder med korsvirkeshus och den ringlande floden. Annat var förändrat. Pandemin hade gått hårt åt den lilla staden. Det klassiska konditoriet med rejäla tyska tanter och lika rejäla tårtor hade stängt för gott, liksom den utmärkta chark- och kött­affären och presentbutiken med sina fina gökur. Några restauranger och hotell hade också fått stryka på foten. 

Men nya etablissemang hade startats. Tre av de mer namnkunniga vinprodu­­centerna hade sålt sina odlingar till en entreprenör, en välbärgad tysk, bosatt vid Bodensjön. Enligt ryktena hade alla tre under flera år haft svårt att få ekono­min att gå ihop. Det är inte enkelt att meka­nisera och effektivisera små vingårdar på branta flodsluttningar, om så myllan är aldrig så fin att odla i. 

Min vän vinodlaren hade förståelse för att hans kollegor hade sålt. Och även om han tyckte det var lite trist att markpriserna plötsligt sköt i höjden, hade han ett visst överseende med det också. Men det var en annan sak som oroade honom, nämligen att vare sig han eller de andra vinodlarna hade någon kontakt med den nya entre­prenören. ”Vi vet inte hur han tänker och vad han vill göra. Vi känner honom inte alls.”

I denna lilla stad ingår nämligen vinodlarna i ett nätverk som både har ett yrkesmässigt och ett socialt utbyte med varandra. Man träffas regelbundet och provar vin tillsammans, äter god mat och snackar. Det är viktiga kvällar som man helst inte missar. 

Första gången jag blev inbjuden att slå mig ner vid bordet på en av dessa träffar blev jag lite förvånad. Här sam­­lades vinodlare som konkurrerar med varandra när det gäller att fånga köp­arnas intresse för just deras viner, men som samtidigt såg varandra som goda kollegor, grannar, ja rent av vänner. 

Vilken styrka den här typen av sam­arbete måste innebära och så mycket roligare det vardagliga arbetet och livet måste bli. Jag tänker på alla dessa svenska bönder som ofta ut­­trycker hur ensamma de är, hur de saknar kollegor och sociala nätverk. Många av dem skulle avundas sammanhållningen mellan vinbönderna i Rhendalen. 

Nu är tre av deltagarna borta. Deras frånvaro har utan tvekan redan märkts. Säkert har några av dem som är kvar någon sömnlös natt ställt sig frågan om det är deras tur härnäst, att lämna slitet på de branta vinfälten och ­istället casha in för ­marken. Andra undrar säkert hur få man kan vara runt bordet, innan det börjar kännas alltför ödsligt. 

När vi pratar om social hållbarhet tänker vi ofta på drägliga arbetsvillkor, men gemenskap och nätverk är också oerhört viktigt. Utan människor blir det ingen social hållbarhet alls.