Mod, glädje och gemenskap

Det finns många vägar till att leva mer hållbart. På en fransk tågstation får ett utplacerat piano folk att stanna upp, spela och lyssna. Susanne Helgeson beskriver kraften i att dela en musikupp­levelse med andra.

Även om jag inte hör till dem som av- ­lägger nyårslöften, nås jag av både forskning om och tips på hur jag ska göra för att hålla dem. I en studie vid Stockholms universitet framkom för några år sedan att mellan 12 och 18 pro­cent av befolkningen här, till skillnad från 40 till 50 procent i USA, avlägger den typen av löften. Inte för att löftet i sig är så viktigt utan för att man vill ha förändring till det bättre och sätta lite större social press på sig själv genom att uttala det högt. Och hela 55 procent lyckas ett helt år med att till exempel träna oftare, äta hälsosammare, minska stress, förbättra sömn, bli mer ekonomiska, reducera skärmtid, fördjupa sociala relationer och hänga mer med familjen. Det vill säga de åtta vanligaste löftena, vilket jag tycker kan kokas ner till ett enda – att leva mer hållbart. För om vi gör det och om vi som individer mår så bra vi bara kan, går det ju be­­tydligt lättare att tillsammans både bidra till och utgöra ett socialt hållbart samhälle som tål påfrestningar, är anpassningsbart och förändringsbenäget.

Jag funderar vidare medan jag lyssnar på musik och tänker på dess många positiva effekter på oss människor. För musik kan dämpa stressreaktioner och skydda mot skadliga effekter av stress. Den gör oss lugnare, snabbar på tillfrisknandet efter till exempel en operation och minskar behovet av smärtlindring. Och inte minst – musiken förenar människor, gör att vi kan känna samhörighet och gemenskap, inte bara genom att dansa till den!

Tankarna på musik får mig att minnas alla klipp jag sett i filmflödet på sociala medier. Klipp från en fantastisk fransk kultursatsning där pianon – både vanliga och flyglar – ställts ut på tunnelbane- och tågstationer med en skylt ovanför: ”A vous de jouer!” (Er tur att spela!). Det började redan 2012 som ett experiment under rubriken Pianos en gare (Pianon på stationer) och blev snabbt så populärt att möjligheten att testa nu finns på drygt 60 stationer runtom i Frankrike. Allt tack vare SNCF, Société Nationale des Chemins de fer Français, den franska motsvarig­heten till vad SJ kunde ha varit idag. Men visst det ska påpekas att det f­ranska tågbolaget inspirerades av den engelske konstnären Luke Jerram och hans projekt Play Me, I’m Yours. Sedan 2008 har han ställt ut över 2 000 pianon i 70 städer över hela världen att nyttjas och njutas av förbipasserande.

De franska offentliga pianona har på senare år spritt sig till flygplatser och gallerior – och antalet filmer i flödet blir allt fler. Musik i alla genrer, från virtuoser i alla åldrar till modigt klinkande människor och allt däremellan. Och jo, jag har också testat. Passade nervöst på för några år sedan och aldrig har jag väl ångrat så mycket att jag gav upp pianolektionerna vid 15 års ålder. Fingerminnet var inte alls vad det borde och knappt hälften av noterna till Sommarsång av Peterson-Berger och Cat Stevens Morning has broken satt som de skulle. Franska lyckostar – vad jag önskar att kulturens fana hölls lika högt här hemma och att jag hade ett offentligt piano att öva på!

Susanne Helgeson
Susanne Helgeson är idag frilansjournalist efter många år som redaktör och chefredaktör för tidningen Form. Design, arkitektur och hållbar konsumtion är hennes huvudämnen.