Organico in italiano

I Italien produceras allt mer mat ekologiskt, även om det inte alltid är intrycket man får på plats. Frilansjournalist Susanne Helgeson rapporterar.

En stor del av mina semesterdagar före­drar jag att förlägga till Italien. Främst tack vare det vackra språket och den rika kulturen men självklart också för landskapet, maten och vinets skull. I min favoritby odlar alla grannar för husbehov – druvor, ­tomater, lök, ­zucchini, bönor, pumpor och kål. Frukt- och nötträden dignar och denna sommar handlade skvallret i byn om Fiorenzos grönsaksland. Det inte bara dignade – det fullkomligt svämmade över! Eftersom hans växtvärkande odlingslott ligger på vägen till brödbutiken passeras den dagligen av alla grannar. Och storögda står vi där och glor på småbarnshög mangold, kronärtskockor stora som handbollar och varmröda, solsmakande mini­tomater så många att de måste skördas dagligen. Till och med två gånger om dagen, tror min närmaste grannfru. Att det prunkar är en underdrift – och jag blir genast skeptisk. Jag formulerar så finkänsligt jag kan en fråga till den gode Fiorenzo om hur han åstad­kommit denna skatt. Han ler, går utan omsvep och hämtar en stor, grön dunk som han stolt visar mig. Gödnings­medel minsann, med en innehålls­förteckning lika lång som finstilt, lika kemisk som en flaska Ajax.

”Men är det inte att fuska?”, vågar jag mig på, varmed Fiorenzo slår ut med armarna och säger; ”Det är jag för gammal för att ta hänsyn till. Nu vill jag ha stora, vackra resultat.”

Lika överraskad som sorgsen blir jag – i landet där maten är bland det viktigaste, det som också bidragit till landets både stolt- och ryktbarhet och får miljontals människor att njuta. I landet där den ekologiska traditionen är lång och viktig och den ekologiska rörelsen vital. Där stoltheten över lokalproducerad mat enligt gamla, miljövänliga recept säljs på de tusentals dagliga marknaderna, både permanenta och ambulerande. Jag minns en intervju om hållbar, social innovation jag gjorde för några år sedan med professorn Ezio Manzini vid Poli­tecnico, Milanos tekniska högskola. Han talade med både värme och stolthet om de små kvarterskooperativen i storstaden som köpte in mängder av lokalproducerade, ekologiska pro­dukter från närbelägna gårdar.

Men visst, Italien är ju också landet där många bara för några år sedan, och säkert fortfarande, slängde sina ut­­tjänta vitvaror i närmaste skogsdunge. Där ohederliga affärsmetoder döljer både det ena och det andra ifråga om innehåll och tillverkningsmetoder. Dock verkar intresset för den ekologiska maten ständigt öka och Italien hade förra året, enligt färska siffror från Ekoweb, den största ”ekoökningen” på flera år vilket gör att landet placerar sig som världens sjunde största land gällande ekokonsumtion. Till­växt­takten ligger på cirka 20 procent vilket inneburit massor av nya arbetstillfällen. Produktionen är dessutom så pass omfattande att Italien placerar sig som en av Europas största exportörer av ekologiska livsmedel, mest frukt och grönt. Uppgifter att glädjas åt för ett land med rätt usel ekonomi. Det ska jag berätta för Signor Fiorenzo nästa gång vi ses!