Stadsodling nu och då

Livsmedelsproduktion på närmre håll – frågan aktualiseras på många vis i och med coronakrisen. Annica Kvint berättar om världens största stadsodling som nu öppnar i Paris och om en nygammal i Stockholm.

Sällan har väl nyttan av lokalt producerad mat framstått lika tydligt som under coronakrisen. När land efter land återinför tullar och stänger gränser blir det lätt att förstå sårbarheten i låg självförsörjningsgrad. Inför uteblivna varuleveranser är vi alla lika.

Säkert har även rapporteringen om klar himmel över tidigare smogtäckta megastäder blivit en tankeställare för många. I mitt huvud dyker det upp ett minne från i höstas av halvdagslånga köer på vägen från flygplatsen Charles de Gaulle in till centrala Paris. Lastbilarna med matvaror till parisarna gick att räkna i hundratal…

Men just i Paris har agronomen Pascal Hardy länge arbetat för mer lokal odling. Under våren 2020 inviger hans företag Agripolis en 14 000 kvadratmeter stor stadsodling på taken till mässhallarna Paris Expo Porte de Versailles i utkanten av staden. Det blir världens största stadsodling, helt organiskt baserad. Under högsäsong kommer den kunna leverera cirka 1 000 kilo frukt och grönsaker dag­ligen till de västra delarna av staden.

Storskaliga stadsodlingar finns redan i städer som Le Hague, Detroit och Shanghai, men den i Paris blir ändå ett genombrott på flera sätt. Inte bara i kraft av sin storlek, utan också för att den bygger på så kallad vertikal aeroponik, en teknik som innebär att man med hjälp av dimma och luft­fuktighet odlar utan jord. Växternas rötter mår bra tack vare ett regel­bundet tillskott av vatten och eftersom systemet inte använder några kemiska bekämpningsmedel medför odlingen mycket små koldioxidutsläpp.

”Vår vision är en stad vars alla platta tak och övergivna ytor täcks av den här typen av odlingar. Målet är att parisodlingen ska bli en globalt erkänd modell för hållbar matproduktion”, säger Pascal Hardy.

Också i Sveriges huvudstad finns det stadsodlingar, om än i mycket mindre skala. En odling i miniformat invigdes till exempel i Humlegården 2019, som en del av parkens 400-årsfirande.
En gång i tiden var den här platsen rent bokstavligen en humlegård, Gustav ii Adolf lät anlägga den 1619 eftersom han ville ha närodlad humle till slottets ölproduktion. Odling av köksväxter och frukt för hovets behov flyttade också hit.

Landskapsarkitekten Hildegun Nilsson, som anlade den nya odlingen till 400-årsjubiléet, utgick från den typ av kulturväxter som fanns i Humlegården på 1600-talet och utformade odlingen symmetriskt i olika kvarter. Ett kvarter fick innehålla kål och rovor, ett annat sallat och andra bladväxter, ytterligare ett ärter och bönor och ett läke- och prydnads­växter. Humle fick växa i ett eget kvarter med störar. Ett litet kvarter med lin, som under 1600-talet var livsviktigt för allt ifrån textiltillverkning till olja och rep, fick avsluta det hela.

Ett folkbildande odlingsprojekt med rötter i historien, alltså. Hur bra skulle inte det kunna bli om det fick växa och bli mer storskaligt i framtiden?