Med fötterna på jorden      

Långsamma för­ändringar som sker i det tysta. James Rebanks beskriver faran med det, i en bok som Ann-Helen Meyer von Bremen har läst.

Det är lätt att se hur regnskogar om­­vandlats till betesmarker eller olje­palms­plantager i länder som Brasilien och Indonesien, där utvecklingen gått så snabbt. Förändringen av de europe­iska landskapen har skett betydligt lång­­sammare, varit mindre lätt att upptäcka. 

Den brittiska lantbrukaren James Rebanks beskriver detta i sin bok English Pastoral – an inheritance och pekar just på svårigheten att se den steg­visa föränd­ringen. Det är en bok om ett allvarligt ämne, men som ändå ­fyller mig med glädje och hopp. Den är tanke­väckande och dessutom vackert skriven. Som när han skildrar hur de många årens flygfoton över den egna gården visar hur murarna, häckarna och dikena försvinner och därmed också livsplatser för allehanda varelser  – samtidigt som åkrarna blir allt större. Specialiseringen syns tydligt i land­skapet. Då gårdarnas blandade be­­sätt­ning av hästar, grisar, höns, får och kor försvinner och det kanske bara är spann­målsodling eller ett enda djurslag kvar, då minskar också antalet grödor som odlades för de olika djuren – och ofta även betesmarkerna. Kvar blir ett produktivt, effektivt och specialiserat landskap där det inte finns plats för så mycket mer än just produktion.

James Rebanks visar hur flera saker samverkar och förstärker varandra, små steg som i förstone kan tyckas oskyldiga och innovativa, men som visar sig ge ett livsmedels­system som förskräcker. Han pekar på hur tekniken minskat det tunga kroppsarbetet, men också har en baksida, då den fjärmar bonden från   att verkligen känna sin mark, sina djur och sina grödor. Han tar som exempel   traktorn – ett fantastiskt hjälpmedel, som samtidigt får bonden att tappa den sensoriska kontakten med marken. Hen kan inte lukta på den, inte känna den under fötterna, röra vid den med handen eller ens se den på nära håll. 

Ännu tydligare blir det inom djuruppfödningen där maskinerna utfodrar, skrapar dynga, mjölkar, plockar ägg… Ja, tekniken spar arbete men förändrar samtidigt bondens förhållande till djuren, naturen och till livet självt. 

Rebanks menar att i takt med att maten produceras i allt större volymer allt billigare, så förlorar den i värde. Och att samma sak händer med människorna som jobbar med maten, med ­djuren, jorden, grödorna och själva naturen – allt devalveras när de enbart prissätts i pengar. Han skriver: ”De nuvarande ekonomiska förhållandena inom lantbruket gör det omöjligt att bedriva ett verkligt hållbart jordbruk. Att bruka jorden med hänsyn till naturen är ekonomiskt självmord.”

James Rebanks har ingen universal­lösning på problemet men han är övertygad om att bönderna återigen måste göra sig till långsiktiga förvaltare av landskapet och naturen med allt vad det innebär av närvaro och stundtals hårt arbete, snarare än att fokusera på den kortsiktiga lönsamheten. Och att det är något som behöver ske i samarbete med samhället i övrigt, inte minst oss konsumenter. ”Vi ska inte vara främmande för de landskap som föder oss”, säger James Rebanks. En uppmaning som gäller oss alla.