Med spår av liv

Skönheten ligger i betraktarens öga, säger ordspråket. I Japan har man delvis en annan syn än i Väst på vad som är vackert och varför. Susanne Helgeson skriver om synliga skarvar och lågmäld design.

Jag glömmer aldrig när min älsklings­vas gick i kras. En lite för stressat hanterad dammsugarslang slog ner den av farmor ärvda skönheten från soff­bordet. Ingen dyrgrip men så älskad. Hög, slank och blank i elegant blågrå glasyr, perfekt för en snittblomma eller två. När jag samma kväll berättade för en vän om min olycka, visste hon genast på råd. Istället för att gå till en traditionell porslins-lagare skulle jag söka rätt på en specialist på kintsugi.

Kinvaddå? ”Kintsugi, den gamla japanska tekniken där man lagar genom att foga ihop delarna med guld eller annan ädelmetall”, berättade hon som visade sig veta rätt mycket om metoden vars ursprung handlade om värdefulla keramikföremål som genom en väl synlig, vacker lagning, får ett ännu större värde genom att dess historia lyfts fram. Hon hade rätt nyligen fått informationen hos det svenska keramikföretaget Mateus, de med de generösa tallrikarna i mustiga färger. Nu hade de börjat tillhandahålla kintsugi för behövande kunder och samtidigt främja en både hållbar och långsam konsumtion där omtyckta ting kan få längre liv. Delarna, som helst inte får vara alltför små och många, limmas ihop med lack som man sedan strör ädelmetallpulver på. Själv köpte jag ett gör-kintsugi-själv-kit via Världskulturmuseernas webb­shop och resultatet blev faktiskt till belåtenhet. Pysselstunden påminde mig om en annan japansk lagningsmetod jag tidigare berättat om (i Vecko­brev 17, 2021) – boro – där gamla ­textilier återbrukas enligt tanken att spara istället för att slösa. Också fint!

På tal om japanska filosofier irrar minnet tillbaka ända till 1994 när den idag världsberömda arkitekttrion Claesson Koivisto Rune ställde ut sitt gemensamma examensprojekt från Konstfack mitt på Sergels Torg. Den urbana villan Wabi, som på japanska betyder ”enkel tystnad”, väckte stor uppmärksamhet med sin blygsamma, ickematerialistiska skönhet – raka motsatsen till överdådig prakt. Lägg till sabi, och få den mycket hållbara livsfilosofin wabi-sabi, grundad i respekt för naturen och livets gång. Att saker och ting inte behöver vara perfekta, att förändring och åldrande accepteras hos både människor och ting. Wabi-sabi handlar om att vara varsam, anspråkslös och måttlig.

En som är inne på samma tankegångar är formgivaren och konsthantverkaren Finn Ahlgren. Han ser både skönhet och nytta i material som andra skulle anse oanvändbart och vill genom sina möbler utmana vår uppfattning om vad skönhet är. För honom är det perfekta ointressant medan det fula, ickeperfekta har karaktär. Och eftersom han anser att alla borde kunna snickra ger han ­kurser i så kallat råsnickeri. Det vill säga att resultat inte behöver bli så himla snyggt utan att det mer handlar om att lära sig ”foga ihop några trä­bitar till något som liknar och fungerar som en möbel”. Finn Ahlgrens favorit­uttryck ”nöj dig” skulle dessutom kunna bli ett vida spritt stridsrop.

Susanne Helgeson
Susanne Helgeson är idag frilansjournalist efter många år som redaktör och chefredaktör för tidningen Form. Design, arkitektur och hållbar konsumtion är hennes huvudämnen.